Det började med en enda maskin. En gräsklippare, inköpt samma vecka som vi flyttade in i huset. Den fick stå i garaget, fint placerad vid väggen med sladden prydligt upplindad. Där fanns gott om plats då. Bilen stod på ena sidan, hyllorna på den andra, och gräsklipparen hade sitt eget lilla hörn. Det var ordning och reda. Det var kontroll.
Sen kom häcksaxen. Den behövde man ju, med alla häckar runt tomten. Den fick sin plats bredvid gräsklipparen. Sen kom röjsnöret, för kanterna som gräsklipparen inte nådde. Sen lövblåsen, för alla löv på hösten. Sen snöslungan, för den långa uppfarten. Sen motorsågen, för alla grenar som föll ner efter stormarna. Sen tryckluftstvätten, för altanen som skulle rengöras varje vår. Sen jordfräsen, för köksträdgården som vi skulle anlägga någon gång. Sen häcksaxen nummer två, en kraftigare modell för de riktigt tjocka grenarna. Sen robotgräsklipparen, för att den vanliga gräsklipparen ändå inte hann med. Sen den vanliga gräsklipparen stod kvar ändå, för reserv.
Garageväggen var inte längre synlig. Där hängde nu grepar, spadar, krattor, räfsor, sekatörer, grensågar, stege, fällbord, presenningar, snöskyfflar, ishacka, yxa, vedklyv, kompostkvarn, häcksax nummer tre som var trasig men som skulle lagas, en gammal grästrimmer som någon sagt att vi kunde få gratis, en snöslunga till som vi ärvde av svärfar, fyra olika modeller av lövräfsor, två ogräsbrännare (en med gasol, en med fotogen), en högtryckstvätt som läcker men som fortfarande fungerar om man håller tummen över slangen, och längst in i hörnet, gömd bakom allt annat, den ursprungliga gräsklipparen som startade allt.
Bilen står numera på uppfarten. Året om.
Det är lätt att skratta åt det, men fenomenet är allmänmänskligt. Trädgårdsmaskiner och grönytemaskiner förökar sig i mörkret, det är ett faktum. Man köper en, och plötsligt har man sju. Man vet inte riktigt hur det gick till, men där står de, alla med en historia, alla med en ursäkt för att finnas kvar.
Problemet är bara att de tar plats. Mycket plats. Som åkgräsklippare. Och när skjulet eller garaget är fullt, då börjar de leta sig ut. Först står de bara lite tillfälligt vid husväggen, bara över sommaren, bara tills vi rensar. Men sen blir det höst, och de står kvar. Sen vinter, under en presenning som blåser bort i första stormen. Sen vår, och nu har de blivit en permanent del av trädgårdsmiljön. En skulpturpark av rostigt järn och bleknad plast.
Min fru säger att jag har ett problem. Hon har till och med föreslagit terapi, eller åtminstone en inventering. Vi skulle gå igenom allt, maskin för maskin, och bestämma vad som verkligen behövs. Jag sa att det var en utmärkt idé, och att vi skulle göra det i vår. Det var tre år sedan. Varje gång hon tar upp det hittar jag på en ny ursäkt. Just nu är det att jag måste vänta tills gräset har slutat växa, för annars vet jag inte vilka maskiner jag faktiskt använder. Det är logiskt, eller hur?
Sanningen är att jag har svårt att göra mig av med saker. Varje maskin har ju en funktion. Den där gamla grästrimmern, den går ju fortfarande, även om den hostar lite vid start. Om den nya går söder, då är det skönt att ha en reserv. Och den där extra snöslungan, den kan jag låna ut till grannen. Det är ju snällt. Och häcksaxen som är trasig, den kan jag laga i vinter. Förra vintern lovade jag också det, och vintern innan. Men i vinter, då jädrar.
Det är en sjukdom, inser jag. En samlarsjukdom som drabbar män i övre medelåldern med tillgång till förrådsutrymmen. Vi kan inte sluta. Det finns alltid en ny maskin som skulle underlätta något. En ny modell som är effektivare, lättare, smartare. Och den gamla? Den kan vi ju inte slänga, för den fungerar ju fortfarande. Den ska vi ha kvar, för säkerhets skull.
Säkerhets skull. Vad betyder ens det? Säker för vad? För att vi en dag ska drabbas av en massiv invasion av ohämmad växtlighet som kräver att vi kan sätta in fem olika gräsklippare samtidigt? För att snön ska falla så tätt att en snöslunga inte räcker, vi måste ha två för att hinna?
Nej, såklart inte. Men försök säga det till en man med en nyinköpt motorsåg. Han kommer bara att nicka, hålla med, och sen gå ut i garaget och vårda sin samling. För det är precis vad det är. En samling. Vacker i sina ägares ögon, obegriplig för alla andra.
Min son har redan börjat. Han är tolv och har sparat sin första gräsklippare, en liten handjagad sak som han fick av farfar. Den står i garaget, bredvid mina maskiner. Han har redan planer på att köpa en egen röjsåg nästa sommar. Jag är så stolt. Och så orolig för vad hans framtida fru kommer att säga om det där garaget som så småningom kommer att ärvas.
För sådant går i arv, det vet vi. Skräp eller skatter, kärt barn har många namn. Men en sak är säker: när jag en dag är borta kommer någon att stå där i garaget, omgiven av min samling, och undra vad i hela friden jag tänkte på. Förhoppningsvis ler de, precis som jag ler när jag ser min svärfars gamla rostiga yxa som står där i hörnet. Den använder jag aldrig. Men den är här. För säkerhets skull.